Romarriket – från monarki till republik

Kungatiden och det etruskiska inslaget som gällt ifråga om Rom upphörde 509 f.Kr. då kung Tarquinius tvingades i landsflykt och Rom gick i en ny riktning mot att bli republik. Namnet på detta styrelseskick kom sig av det latinska res publica populi romani, ”det romerska folkets allmänna sak”. Den första tiden i det republikanska Rom är mestadels bortom vår vetskap då historiska dokument saknas. Den romerska historikern Livius har dock skildrat tiden, en skildring som lär äga viss sanningshalt, men som långt ifrån är fullt tillförlitlig.

Enligt Livius kännetecknas tiden av en känsla av frihet. Romarna levde inte längre under en monark och de ”skulle hellre öppna portarna för en fiende än för en självhärskare”. Övergången till republik uppfattades alltså redan av samtiden som en viktig positiv politisk förändring.

Likväl framtår denna första tid i Livius historiska skildringar som orolig med romarna indragna i flera konflikter med olika konkurrerande stammar. Många gånger tycktes Rom vara nära att förintas av någon av sina grannar. Dessutom förekom inre stridigheter i form av maktkamper och uppror från plebejerna, den lägre klassen, som var i majoritet men underkuvad av patricierna, de aristokratiska.

Plebejerna var dock viktiga då de utgjorde en viktig del av trupperna i krig. Livius berättar om hur plebejer kunde tjäna sitt land i krig, hur de då kände sig som mest fria eftersom de ofta behandlades dåligt i fredstid. Han berättar också hur de hotade med uppror och avstå från att hjälpa Rom vid nästa militära konflikt. Löften gavs plebejerna om bättre villkor i krigstid, men infriades inte när väl fredstid kom. Ibland var det nära revolution och patricierna hade då anledning att frukta för sina liv.

Den påföljande perioden brukar betecknas Den tidiga republiken (509–367 f.Kr.), vilken också är i hög grad höljd i dunkel (perioden har senarelagts av äldre historieskrivning; under ett tag till att börja år 450 f.Kr., något som senare reviderats på nytt och ändrats tillbaka men kan fortfarande hittas i vissa läroböcker). Det är en tid då Rom hunnit växa sig starkt, men ansätts av attacker från grannfolk och bergsfolk. Även kelterna – av romarna kallade för galler – utgjorde ett hot och sedan romarna förlorat ett slag vid floden Allia i början av 400-talet f.Kr. blev deras stad invaderad av kelter. Romarna kunde dock samla sig och driva bort fienden.

Mer uppgifter finns samlade om den påföljande epoken som getts namnet Mellersta republiken (367–133 f.Kr.). Rom blir under denna period en dominant kraft i regionen och skaffar sig därigenom också nya fiender som känner sig underkuvade. Det kunde leda till att uppror anstiftades mot det härskande maktcentrumet, vilka emellertid kunde slås ned. Ett viktigt led mot en konsolidering av dominansen var att de besegrade parterna införlivades som romerska medborgare och dessutom fick överlåta sina arméer åt Rom vid behov. De blev på detta sätt inte fullständiga lydstater utan snarare bundsförvanter med viss bibehållen självständighet.

Vad vi känner till om Rom ökar i omfång under den period som kallas Senrepubliken (133–31 f.Kr.). Den period som fått namnet Kejsartiden som ägde rum 27 f.Kr. till 476 e.Kr. och är som närmast i tid är också den mest kända. Men även denna tid befinner sig långt tillbaka och de källor som är vi förlitar oss på är för det mesta nedtecknade av romarna varför det är osäkert huruvida bilden som förmedlats vidare till oss är objektiv.

Källor

Livius (2002). Roms kungatid (övers. Sture Linnér)
Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall

Bildreferens

Bilden ovan är en beskuren exteriörbild på Colosseum. Upphovsman till bilden är Bjarki Sigursveinsson.

Artikel publicerad: 2019.2.5
Författare: Historisktvetande.se

Sidinfo

Romarriket – från monarki till republik

Läs vidare