Romarriket – kejsartiden

Republiken då Rom styrdes av två konsuler skulle senare ersättas av en nytt styrelseskick där en kejsare hade den högsta makten. Perioden för kejsardömet var 27 f.Kr-476 e.Kr. Titeln kejsare heter på engelska emperor och ordet är besläktat med imperator, vilket var en titel som funnits sedan tidigare i romarriket och gällt en militärisk befälhavare. Men den första kejsaren Octavianus kallade sig själv Caesar (som kan jämföras med tyskans ”kaiser”) och då inte bara i betydelsen av Julius Caesars adoptivson. Även om Octavianus fick hedersnamnet Augustus (”den gudomligt upphöjde”) och vi refererar till honom som kejsar Augustus tillkom titeln kejsare senare.

Under Augustus långa tid som härskare i över det romerska imperiet blomstrade kulturen, ofta var den inspirerad av den grekiska. Poeter som Vergilius och Horatius levde under denna tid och var förtrogna med Augustus. Mindre förtrogen med Augustus var en annan stor diktare – Ovidius. Antagligen var han beundrad av Augustus, men efter ett snedsteg (orsakssambandet är inte fullt känt) förvisades Ovidius till en Provins vid svarta havet.

Senaten som uppstått under republiken fanns fortfarande och var i viss mån den officiellt högsta beslutsapparaten, men i realiteten styrde delvis Augustus över denna då hans förslag i det närmaste automatiskt godkändes av senaten.

Augustus makt berodde inte på att han själv tagit den i besittning och gjort sig till tyrann. Han hade stort stöd av folket och andra högt uppsatta. Det var han som lyckats ena Rom och fred över hela riket rådde äntligen efter ständiga inbördeskrig – något som kallades pax romana (”den romerska freden”).

Det är felaktigt att beskriva Augustus som en fredsivrare. Vid gränserna uppstod fortfarande ofta krig med andra folk (germanska i synnerhet) och det romerska imperiet var trots allt byggt på militärisk makt. I boken Antiken skriver författarna ”Imperiets styrkor uppgick till omkring tvåhundrafemtio tusen man. Alla soldater hade genom faned svurit trohet mot kejsaren. Hans makt vilade på detta våldsmonopol, varför kejsardömet kan beskrivas som en militärdiktatur”.

Augustus testamenterade sin makt till hans adoptivson Tiberius (han och makan Livia fick inga egna söner och hans två barnbarn hade dött i ung ålder). Detta visade på att makten numera inte utsågs genom röstning och regenttiden tycktes i det närmaste vara på livstid – det fanns förstås en överhängande risk att bli mördad kejsarämbetet var åtråvärt och det var inte brist på ränksmideri.

Kejsare efter Augustus

Tiberius som blev romarrikets andra kejsare år 14 e.Kr. skulle precis som Augustus härska över Rom till dagen då han dog – ett sätt han behöll sin makt var genom utrensningar av rivaler. Han blev dock inte lika populär som sin föregångare och efterlämnade inga nämnvärda historiska kända bidrag.

Efter Tiberius övergick makten år 37 e.Kr. till Gajus, mer känd under namnet Caligula, som var Augustus barnbarnsbarn. Caligula har blivit en av de mest ökända kejsarna i det romerska riket. Han gick längre i sin härskarroll när det gällde överdåd än de båda föregångarna. Caligula månade föga om diplomati, men mera om slösaktiga fester. Han uppvisade med tiden allt större excentricitet med planer på att flytta huvudstaden till Alexandria och i utnämnandet av sig själv till gud. Caligulas brist på diplomati och känsla för vad som var tolererbart blev också hans undergång: genom en sammansvärjning mördades han år 41 e.Kr.

Valet av den nya kejsaren skedde under märkliga omständigheter. Det föll på Caligulas farbror Claudius – som inte hade något med sammansvärjningen att göra – att genom tvång bli installerad i ämbetet. Tillsättningen var en kupp av militären och skedde utan att senaten kunde ingripa.

Trots att Claudius övertagit makten oförberedd axlade han uppgiften väl. Under hans styre växte Rom än mer, bland annat genom att Britannien (det romerska namnet på Storbritannien) erövrades.

Claudius skulle dock avlida tretton år efter maktövertagandet av matförgiftning. Då hade en ny arvinge redan utsetts och dennes mor, Agrippina, troddes av många ligga bakom Claudius död. Arvtagaren var Nero som skulle bli en minst lika ökänd kejsare som Caligula.

Nero var sexton år då han övertog makten över det kolossala imperiet 54 e.Kr. Neros tid vid makten skulle kantas av intriger av det mer makabra slaget. Hans mor Agrippina som försökte påverka Nero på diverse sätt fick honom att mörda sin styvbror Britannicus. Nero som inte tålde sin mors försök att härska över honom gav till slut order om att hon skulle mördas.

Som kejsare skulle Nero så småningom utvecklas på liknande sätt som Caligula. Båda visade prov på befängd överdådighet. I likhet med Caligula verkade den femte kejsaren mer intresserad att anordna stora fester än politik och särskilt noga var han med att placera sig själv i centrum där han vill visa upp sig som en stor konstnär.

När Rom brandhärjades år 64 e.Kr. var Nero märkligt nog en av de misstänkta. Motivet påstods vara att bereda plats för ett nytt palats. Om detta var sant har inte kunnat klarläggas, men vad som skedde var att skulden lades på de kristna.

När så det politiska läget för imperiet blev överväldigande valde Nero att ta sitt eget liv. Att fältherrar som lidit stora förluster på slagfältet valt att ända sitt på dylikt vis hade hänt åtskilliga gånger, men att den högsta härskaren gjorde det var något nytt i Rom.

Efter Neros död följde en tid av inbördeskrig och de nästkommande kejsarna kunde bara behålla sitt ämbete under kortare tidsperioder. Det var först när Titus Flavius Vespasianus blev kejsare som ökad stabilitet kunde upprättas. Neros extravaganta sätt att styra riket blev symboliskt ett avslutat kapitel genom att platsen för hans konstgjorda sjö omvandlades till Colosseum, en överdimensionerad amfiteater av sten som av eftertiden skulle bli en av de främsta associationerna med romarriket.

Kejsartiteln kom sedan att ärvas av först Titus och sedan Domitianus innan Nerva blev vald av senaten som kejsare år 96 e.Kr. Han var dock redan gammal vid övertagandet av ämbetet och det blev i stället hans efterträdare och adoptivson, Trajanus, som skulle bli en av de mest långlivade romerska kejsarna.

Trajanus som hade spansk härstamning blev med sina modesta maktkrav mycket populär. Både bland senatorerna vars makt han inte försökte inskränka och de fattiga efter han genomfört en lag som gav dem ekonomiskt understöd.

Trajanus skulle ända sin tid efter ha insjuknat vid återtåget från en stor militär expedition i syfte att underkuva partherna i öst. Under något oklara omständigheter kunde Hadrianus från år 117 e.Kr. överta Trajanus post och efter han skulle besitta den under lång tid.

Under Hadrianus styra skulle Rom bli en miljonstad och en praktfull sådan – I boken Antiken beskrivs att ”Rom förvandlades till ett enda stort underverk av segermonument, teatrar och mausoléer, men också av bibliotek, saluhallar, parker och badhus med kapacitet för tio tusen besökare, liksom hyreshus med tio våningar.” Trots den synbara prakten var fattigdomen utbedd bland stora delar av befolkningen och förmögenheterna tillhörde en mindre aristokrati.

Under Hadrianus styre omdanades den högsta förvaltningen och det råd, consilium, som omgav kejsaren gjordes om till en mer omfattande stab som kallades consortium. Hans hushåll fick formen av ett hov, aula. Förändringen beskrivs i boken Antiken: ”Kejsarens tillvaro började nu likna senare tiders hovstater – Augustus [den första romerska kejsarens] familjeföretag var redan historia”. Under Hadrianus styre fortsatta den internationalisering av senaten som påbörjats under Vespasianus tid –medlemmarna representerades nu av provinser runtom i riket från Panien, Gallien, Grekland, Mindre Asien, Syrien och Afrika.

Hadrianus skulle många avtryck i historien. Folket i Judéen som redan behandlats illa förut av romarna (t.ex. hade det Judiska kriget ägt rum 66–70 e.Kr.) skulle få utstå än värre och det är från denna period som deras diaspora fick sitt startskede.

Successionen av kejsare skulle efter Hadrianus utökas med Antonius Pius, Marcus Aurelius och Commodus. Efter dessa tre kejsarperioder skulle Rom på nytt kastas in ett inbördeskrig år 193 e.Kr. Inbördeskriget skulle också leda till en övergång mellan principat och dominat.

Inbördeskriget varade i fem år innan en ny kejsare, Severus, kom till makten och inledde en 30-årig dynasti. En problemfylld tid för riket rådde under en längre tid med flera maktkomplotter och bland annat en längre period då soldater utropade sig till kejsare efter att den severiska dynastin gått till ända. En av dessa var Aurelianus och det är under hans styrelsetid som en mur på270-talet e.Kr. började uppföras runt staden som skydd. Utöver de interna stridigheterna hade goterna dykt upp i nordöst som en farlig fiende till Rom.

Rom splittras i ett väst och ett öst

Läget skulle stabiliseras i omgångar och särskilt under den epok då Rom leddes av ett fyrkejsardöme under slutet av 200-talet och i början av 300-talet. Detta var sedan tidigare oprövat, men verkade vara en rimlig åtgärd då det blev allt svårare att kontrollera riket för en ensam kejsare och dessutom började staden Rom bli mera av ett symboliskt maktcentrum än ett reellt. Under denna period skulle Konstantin bli en viktig kejsare efter han besegrat en av de andra kejsarna. Hans ämbetstid skulle präglas av stora förändringar för romarriket. Makten skulle decentraliseras och bli uppdelad mellan ett väst och ett öst; Konstantin styrde i Öst medan Licinius styrde västra delen av riket. De båda skulle dock inte hålla sams länge och i en maktstrid som följde var Konstantin den starkare.

Konstantin byggde en del av sitt maktmandat på tolerans för de kristna och använde detta i politiska utspel där han anklagade politiska motståndare för att vara motståndare till de kristna som blev alt fler. Från att kristendomen varit förföljd gynnades den nu av statsmakten. Det var under Konstantins tid som söndagen gjordes till helgdag.

Under Konstantin kejsartid flyttades makten från Rom till Konstantinopel (staden hade han uppkallat av sig själv, tidigare Byzantion), vid Bosporen.

Källor

Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall

Bildreferens

Bilden ovan är en beskuren exteriörbild på Colosseum. Upphovsman till bilden är Bjarki Sigursveinsson.

Artikel publicerad: 2019.8.2
Författare: Historisktvetande.se

Sidinfo

Romarriket – kejsartiden

Kejsare efter Augustus

Rom splittras i ett väst och ett öst

Läs vidare