Rom blir världens mäktigaste rike
Det heter ju att ”alla vägar leder till Rom” och detta uttrycker dess plats som ett nav av förbindelser mellan städer och länder. Att just Rom skulle utvecklas till maktcentrum för ett gigantiskt rike, ett av världshistoriens allra mäktigaste, har en del att göra med platsens lämplighet.
Precis som med andra tidiga framgångsrika civilisationer – Mesopotamien och Egypten – låg Rom vid en stor flod, Tibern. Fastän Rom inte kretsade kring jordbruk på samma sätt var slättlandet runt staden bördigt och gynnsamt för odling. Men kanske viktigare var flodens geografiska läge som en förlängning av Medelhavet, något som innebar att handelsfartyg kunde nå ända fram till Rom vattenvägen. Rom var en stad som måste genomkorsas och det uppstod därför en naturlig handelsplats här.
Expansion och krig
Det romerska riket expanderade genom att kolonier anlades. Det var både kolonier främst för odling dit romerska familjer förflyttades och gavs mark samt militärstrategiska kolonier där trupper förlades.
Expansionen besvarades av andra folks motdrag – Roms expansion försökte vid flera tillfällen stoppas av konkurrenter såsom sanniter, umbrer, etrusker och kelter. Fast under 300-talet f.Kr. kunde romarna åstadkomma en dominans på den italienska halvön. Under 200-talet f.Kr. fortsatte expansionen norrut, bland annat på bekostnad av kelternas territorium.
Vid det här laget fanns det också romerska mynt som bidrog till att göra Rom till dominant även inom det ekonomiska området. Därtill utvecklades Rom i hög takt på det kulturella planet med konst och arkitektur, delvis efter grekisk förebild (med tiden skulle också grekiskan bli språket framför andra som de bildade talade).
En stor ingenjörsbedrift var byggandet av den första akvedukten i slutet av 300-talet, en vattenledning som försåg Rom med vatten. I takt med ökad befolkning blev Rom alltmer törstande och både fler och större akvedukter anlades. I Roms stadskärna kunde en revolutionerade byggnadskonst beses i form av Pantheon, ett tvådelat tempel där ingången utmärktes av gigantiska marmorpelare och innehallen av ett kupoltak som var det största som skådats. Kupolen revolutionerade byggnadskonsten i vilket användandet av betong var viktig.
Ännu återstod dock en självständig grekisk stadsstat i söder, Tara. När Rom visade intresse för denna stad allierade sig Tara med Epiros där Pyrrhus var kung. Pyrrhus välkomnade möjligheten att vinna nytt territorium och utmanade romarnas styrkor. I två drabbningar, den första vid Herakleia år 280 f.Kr. och den andra vid Ayusculum år 281 f.Kr. avgick Pyrrhus styrkor som segrare, men det var dyrköpta segrar och de har därefter gett namn åt begreppet ”pyrrhusseger”. När Pyrrhus såg sig tvungen att återvända för att lägga sin uppmärksamhet på sitt eget rikes affärer kunde Rom till slut betvinga staden Tara till underkastelse. I samband med detta införlivades en del av den grekiska kulturskatten till romarriket genom den konst som fanns i Tara.
Rivaliteten med Kartago och de puniska krigen
Kartago hade under 200-talet blivit en växande stormakt på andra sidan Medelhavet. Staden Kartago låg på kusten nära den plats där idag Tunis, Tunisiens hududstad, är belägen. Marken i regionen var bördig och det producerades bland annat rika mängder druvor, fikon, granatäpplen, mandel och oliver där ett överskott gick till export. Utöver sina växande territorier i Nordafrika hade kartagerna tagit kontrollen över Sardinien och delar av Spanien.
Kartago skulle bli en ny stark motståndare till Rom och konflikterna dessa stormakter emellan skulle resultera i en lång rivalitet som eskalerade i vad som då var världshistoriens största krig.
Kartagerna var sjöhandelsfolket feniciernas främsta koloni och hade utvecklat sig till en dominant kraft i norra Afrika och kring delar runt Medelhavet, väster om Egypten. Kännedomen överlag om detta rike är dock högst begränsat då det sedermera skulle totalförstöras av romarna vars intresse att bevara ärkerivalens historia var obefintligt.
Det första puniska kriget
Konflikten mellan Rom och Kartago flammade upp sedan dessa riken involverats i en konflikt på Sicilien där kartagerna sedan tidigare hade starka intressen. Sicilien var också geografiskt viktig då den var en länk mellan Kartago och den italiska halvön.
Detta satte igång det första puniska kriget – romarna kallade patricierna för "puner"– som varade mellan 264 och 241 f.Kr. Rom saknade initialt en flotta och kunde i det avseendet inte mäta sig med Kartago. De byggde dock snabbt upp en effektiv flotta och romarna kunde till sist stå som den starkare parten till följd av att Kartago tvingades överge sina intressen på Sicilien.
Detta var första gången romarna krigat utanför den italiska halvön och krigsframgångarna var avgörande för deras dominanta ställning i Medelhavsområdet.
Det andra puniska kriget
Roms seger över kartagerna gick i förödmjukelsens tecken med ett stort revanschbegär som följd. När Hannibal, son till den Hamilkar Barkas som var kung under det första puniska kriget, belägrade staden Saguntum år 219 f.Kr. på den iberiska halvön för kartagernas räkning blev det upptakten till ett andra puniskt krig. Rom besvarade en vädjan om hjälp från Saguntum med att förklara krig mot Kartago.
Hannibal satte igång en stor expedition och marscherade framåt i södra delarna av Frankrike med en enorm här. Som en extra taktisk resurs ingick stridselefanter som kunde användas för att krossa motståndaren; de var dock svåra att tämja och vid panik kunde de även trampa ner soldater på egna sidan.
En romersk här sändes ut för att bemöta hotet, fast Hannibal gjorde en oväntad manöver i valet att ta vägen över Alperna. Denna oväntade och riskabla strapats gjorde att den romerska hären anlände till Spanien medan Hannibal ”bakvägen” tagit sig fram till Italien. Även om bergstrapatserna inneburit förluster hade Hannibal fått förstärkning genom att kelter slutit upp på hans sida och en väldig armé tågade in i norra Italien.
Efter att ha besegrat romerska legioner vid två tillfällen var Hannibals här av allt att döma ett farligt hot mot Rom. Hannibal gick dock miste om chansen att inta Rom genom att inte direkt fortsätta tåga mot staden utan i stället passera den och slå sig ned i ett vinterläger längre söderut.
Hannibals segersvit skulle emellertid inte brytas än. Det fältslag som ägde rum vid Cannae år 216 f.Kr. blev förödande för romarna med förluster på uppåt femtio tusen man. Hannibal avstod likväl en andra gång från att tåga mot Rom och ville i stället framtvinga en fred med gynnsamma villkor för kartagerna.
Fast romarna som fått chansen att mobilisera sina styrkor kunde under en utdragen process utjämna styrkeförhållandena. Samtidigt hade den romerska fältherren Scipio stora militära framgångar på den iberiska halvön och kunde fortsätta krigståget mot Nordafrika. Hannibal och hans här kallades hem som förstärkning mot det nya hotet och efter ett kartagiskt nederlag vid nordafrikanska Zama år 202 f.Kr. tvingades kartagerna underkasta sig en ny ogynnsam fredsuppgörelse.
Rom hade under det andra puniska kriget växt ut till en stormakt av sällan skådat slag. Stora delar av Spanien och Frankrike hade införlivats i riket. Dock hade förlusterna varit enorma sett till manspillan och krigskostnader.
Det tredje puniska kriget
Kartago skulle dock på nytt växa till en stormakt och på nytt framstå som romarnas främsta rival. Berömda är orden som politikern Marcus Porcius Cato vid den här tiden återkommande avslutade sina tal med: ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”.
En ny drabbning verkade förestående och Rom fick anledning att än en gång förklara krig efter deras intressen i grannlandet till Kartago, Numidien blivit hotade. Detta, det tredje puniska kriget, varade i tre år och ledde till Kartagos slutgiltiga undergång. Staden jämnades med marken och regionen blev den romerska provinsen Africa.
Krig med Makedonien
När hotet från Kartago var avlägsnat efter det andra puniska kriget engagerades Rom i nya konflikter österut, vilket kulminerade i de två första makedonska krigen (det första utspelade sig 215–205 f.Kr. och det andra 200–197 f.Kr.). Medan det första aldrig ledde till några stora omkastningar i territoriella vinster eller förluster blev det andra mer omvälvande och medförde att Makedonien tvingades släppa kontrollen över flera grekiska stadsstater (Rom hade gått in i konflikten som en allierad till Grekland).
Under de två första krigen mellan Makedonien och Rom var Filip V kung i Makedonien. Efter att dennes son Perseus övertagit makten utbröt ett nytt krig vars avgörande kom i ett slag vid Pydna år 168 f.Kr. där de romerska trupperna triumferade. Makedonien tvingades underkasta sig ett strängt fredsfördrag där en av huvudpunkterna framtvingade en uppdelning av det makedonska riket i fyra delar. Drygt två decennier senare blev Makedonien en romersk provins, Macedonia.
Fortsatt expansion
Det romerska väldet skulle växa ytterligare efter övertagande av Pergamon (stora delar av den Anatoliska halvön), vilket dess sista kung Attalos III självmant testamenterat till romarna som döpte sin nya provins till Asia.
Medan Rom utvidgades överläts styret av avlägsna provinser åt framstående romerska befälhavare. Dessa fick stor makt tillika rikedom då en del av den hårda beskattningen av de underkuvade folken tillföll dem. Trycket från hårda skattebördor gjorde att missnöje pyrde bland invånarna och risker för uppror låg ständigt latenta.
Under denna period uppstod nya hot längs romarrikets gränser. Det skedde fortfarande sammandrabbningar i söder i Nordafrika och i väster på Iberiska halvön men den mest långdragna kampen var gentemot germanerna i norr. Rom med Ceasar som befälhavare bemäktigade sig Gallien år 58 f.Kr.
De erövrade territorierna innebar exempelvis att Rom kunde importera slavar i stor skala och att de kunde starta gruvdrift i nya områden. Från gruvor i Spanien utvanns bland annat bly, järn och tenn, från Cypern koppar och från Dakien (ett område i östra Europa) guld. Allra viktigast var dock transporten av säd från Egypten som födde Roms stadsbefolkning.
Artiklar om den romerska antiken - Rom under förhistorisk tid | Romarriket – från monarki till republik | Rom blir världens mäktigaste rike | Samhället i Rom | Romarriket – från republik till kejsarstat | Rom under kejsartiden | Romarrikets fall
Källor
- Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall
- Janson, Tore (2013). Germanerna
- Goldsworthy, Adrian (2003). Puniska krigen (övers. Magnusson, Hans)
- Tengström, Emin (2017). Yrken och arbetsliv i antikens Rom
Bildreferens
Bilden överst är en beskuren bild på vad som är bevarat av Dioskurernas tempel som uppfördes på 400-talet f.Kr. Upphovsman till bilden är Rüdiger Marmulla.
EGYPTEN
GREKLANDS FÖRHISTORIA
Etruskerna
Alexander den store
Germanerna