Renässansen
Renässansen var en strömning med förnyat intresse för antiken som tog fart på 1300-talet med härstamning i Italien och spred sig över hela Europa. Antiken med dess konst, dess filosofi och dess ideal lovordades. Det uppstod ett studium av klassiska språk och de som bedrev detta kom att kallas för humanister.
Egentligen kan man tala om mer än en renässans då det redan under 1100-talet i Västeuropa märktes ett förnyat intresse för bland annat antika filosofer. Men det är brukligt att hänvisa till den strömning som tog fart på 1300-talet i Italien och spred sig över hela Europa.
Av stor betydelse för den traditionella bilden av renässansen var 1800-talshistorikern Jacob Burckhardt. Han beskrev perioden som präglad av individualism och modernitet samt ställde den i stark kontrast mot medeltiden. Idag har uppfattningen av renässansen nyanserats och den ses inte längre som en direkt avvikande kulturell period gentemot medeltiden utan del i en vidare kontinuitet. Man brukar numera ofta innefatta renässansen som den sista perioden av medeltiden.
Att renässansen kan räknas till medeltiden trots att den ibland framställs som dess motsättning grundas på att renässansen snarast är att betrakta som rörelse och inte som historisk period. Den var främst en intellektuell rörelse som innefattade en del av kulturen och i synnerhet bildkonsten. Däremot är det tveksamt att betrakta den som en tidsperiod då dess yttringar inte påverkade det sociala livet eller politiken nämnvärt.
Renässans betyder pånyttfödelse och syftar som historisk epok till en pånyttfödelse av antikens kultur och ideal. Antiken idealiseras medan medeltiden framställs som en mörk period då kulturen befunnit sig i en lång svacka.
Tidsindelningen kan skifta, men en vanlig periodindelning för renässansen är år 1300–1600, fast ofta anges en kortare period där tidevarvet går mot en upplösning under tidigt 1500-tal. Som i hög grad en intellektuell rörelse påverkade renässansen ett fåtal grupper i städerna. Den typiske människan som levde på landsbygden märkte knappast av att någon förändring i tidsandan pågick. Det är särskilt inom konsten som renässansen utgör en viktig och distinkt epok – det talas ibland om en indelning i tre faser, en tidig period, en mellanperiod och högrenässansen.
Kritik mot religion och kyrkan
Den humanistiska anda som gjorde sig gällande innebar oundvikligen en konfliktyta med det kristna synsättet. Denna humanism ska inte ses som att människan inte längre var underordnad Gud eller att de antika gudarna ersatte den kristne guden. Men det förekom kritik och den kom bland andra från Erasmus av Rotterdam som var en av de mest inflytelserika och flitigaste författarna under 1400- och 1500-talen. Hans kanske mest kända verk idag är Dårskapens lov som kom ut 1511 på latin med titeln Laus Stultitiae och gycklar med präster, högheter och människan i allmänhet. Här ingick satir riktat mot kyrkan:
Helt kort vill jag bara säga, att det verkar som om den kristna religionen i sin helhet har en viss frändskap med dårskapen, och passar mycket illa ihop med visdom. Om ni vill ha argument som bevisar detta, så ska ni först betänka att gossar, åldringar, kvinnor och narraktiga mer än andra finner sin glädje i sakrala och religiösa ting (…) För övrigt kan ni se att de första upphovsmännen till denna religion var inneslutna i en förundransvärd enfald och hätska fiender till all lärdom.
Erasmus frågar sig i slutet på denna harang ”Vad är allt detta annat än vansinne?”. Föga överraskande förbjöd kyrkan skrifter av Erasmus av Rotterdam. Detta var också vid tiden för reformationen och reformationen ihop med renässansen fick stor idéhistorisk relevans i det norra Europa.
Det italienska kulturlivet
Om renässansens rötter brukar spåras till Italien blev Florens den stad som allra mest förknippades med humanismen. De italienska renässansmänniskorna var främst intresserade av sitt eget arv, alltså den romerska antiken snarare än den grekiska.
De ledande italienska arkitekterna såsom Filippo Brunelleschi, Donato Bramante och Andrea Palladio frångick den medeltida stilen och lät sig påverkas av den antika. I stället för krucifixformen gavs byggnader tempelfomer med joniska eller doriska kolonner. Michelangelo var en av de mest framstående skulptörerna och använde marmor där motiven var inspirerade av antiken. Under 1400-talet uppfanns perspektivreglerna av målare, vilket dock var en nyhet inom konsten och gick inte tillbaka på antiken. Ett problem som målarna, och än mer musikerna, ställdes inför var att inga målningar eller musikaliska verk över huvud taget var kända från antiken.
Även inom litteraturen fanns en tydlig ambition att ta efter de antika författarna, fastän med viss svårighet då få antika verk fanns bevarade i sin helhet. Fast med utvecklingen av boktryckarkonsten under 1400-talet kunde fler av de bevarade skrifterna från antiken spridas och studeras.
Den kulturella rörelsen spreds sedan till andra delar av Europa. Fast det var inte fråga om en enhetlig stil eller ren överföring då de nya kulturella tendenserna ofta blandades med de egna stilarna. Av naturliga orsaker kunde till exempel inte den italienska arkitekturen med fördel imiteras, åtminstone inte fullt ut, i länder på nordliga breddgrader då den helt enkelt inte lämpade sig för det bistrare klimatet.
Senrenässans och upplösning
Inom konsten där renässansen är tydligare markerad än som allmän historisk period brukar dess upplösning markeras av ”manierism”. Denna en konstriktning ansågs uppstå under 1520-talet med överdriven betoning på stil och manér, vilken utgjorde ett brott mot den klassiska stilrenheten.
Medan ett brott kan skönjas inom bildkonsten är senrenässansen inom andra områden som övrig kultur och politik inte en period som kan sammanfattas i den mån en övergång till ett nytt tidevarv kan överblickas. Tiden var snarare karaktäriserad av kontinuitet, vilket gör det svårt att pricka in ett slutskede av renässansen som epok. Vid 1500-talets slut hade en del av vurmen för det antika dött ut. De många vetenskapliga framstegen under kommande sekel har lett till att 1600-talet fått beteckna inledningen till en annan epok, nämligen upplysningen. Dylika vetenskapliga framsteg skapade en känsla av att man levde i en ny tid. Det gjorde att blicken bakåt mot den klassiska perioden övertogs av ett perspektiv framåt mot det moderna och framtiden.
Artiklar om medeltiden - Tidig medeltid | Högmedeltid | Senmedeltid
Källor
- Burke, Peter (1996, övers. Åsa Lindén). Renässansen
- Erasmus av Rotterdam (2002, övers. Michael Nordberg). Dårskapens lov
Bild
Bilden ovan är en målning av Leonardo da Vinci med titeln "Ginevra de' Benci". Bildkälla: Wikimedia Commons.
MEDELTIDEN
HÖGMEDELTIDEN
SENMEDELTIDEN
Digerdöden
Nya tiden