Homo sapiens

Den första delen om människosläktet är baserat på biologi. Det förblev så under miljoner år innan det övergick till historia.

Homo sapiens är namnet på en av flera människoarter och då ingen annan av de ursprungliga människoarterna överlevt används homo sapiens ofta som synonymt med dagens människa, även om det är delvis felaktigt.

Det släkte som utgör människans härstamning har sitt ursprung 2,5 miljoner år tillbaka i tiden efter att ha utvecklats från ett apsläkte, Australopithecus. Efter först ha levt på den afrikanska kontinenten spred sig den tidiga människan norrut och in på den euroasiatiska kontinenten. I samband med att släktet blev utspritt på större områden uppstod nya arter: homo erectus i Asien för cirka 2 miljoner år sedan och homo neanderthalensis (neandertalare i dagligt språk) i Europa för cirka 350 000 år sedan. Homo sapiens utvecklades långt senare; en del rön pekar på att det skedde någon gång för 150 000 år sedan i södra delarna av den afrikanska kontinenten.

Vi kommer från Afrika

Hur vet man att människosläktet har sina rötter i Afrika? Genom kartläggning och analyser av dna är det konstaterbart att det finns betydligt mindre genetisk variation hos afrikanska folkgrupper än folkgrupper utanför Afrika. När människan spridit sig ut från Afrika har det resulterat i att större genetisk variation uppstått på andra kontinenter.

På tal om genetisk variation skiljer vi oss från schimpanserna med endast 1,6 % och från orangutangen med 3,6 % i arvsmassa (DNS-sekvens). Denna till synes lilla skillnad har fått stora konsekvenser över tid. Vi gick ”vår egen väg” för flera miljoner år sedan på det gemensamma människoträdet där det finns primater, människoapor och människor. För ungefär fyra miljoner år sedan visar arkeologiska fynd av skelett att vi började gå på två ben.

Vad som skiljde ut oss

Vad som skiljde sig hos det tidiga människosläktet gentemot övriga däggdjur var en större hjärna, vilket på sikt skulle innebära att den överlevande människoarten trots fysiska begränsningar kunde härska över det övriga djurlivet. En stor hjärna hade uppenbara fördelar, men samtidigt krävde den mycket energi i en miljö där energiresurserna var begränsade och det fanns konkurrens om dem. Energin som hjärnan krävde gjorde att födan inte i samma grad som hos andra djur räckte till för uppbyggnad av muskelmassa.

Hjärnan hos de första människoarterna skulle under de kommande årtusenden växa från att ha varit omkring 600 cm2 till omkring 1300 cm2. Dock var hjärnorna hos neandertalarna ännu större än dagens mänskliga hjärna. Denna markanta utveckling av hjärnans storlek utspelade sig för 70 000–30 000 år sedan och kan ha orsakats genom en mutation. Processen som kallas ”den kognitiva revolutionen” lyfte tänkandet och möjligheten till att kommunicera till en ny nivå.

Människoarter har inte varit de enda djuren som kunnat kommunicera, men de har gjort det på en helt annan skala och nivå av komplexitet än andra djur. Denna förmåga kunde upprätta samarbeten av överlägset slag. En konkret fördel som snabbt visade sig i förbättrade jaktresultat då större jaktlag kunde arbeta ihop. Det var inte bara jaktlagen som blev större utan sammanslutningar av människor växte, ibland till grupper på över hundra medlemmar Det var första steget till att göra människan till ett socialt djur som i ett senare skede skulle inordna sig i samhällen med gemensamma kulturer. Språket var också vägen till förmågan att utbyta information om sådant som inte var direkt synligt för ögat, allt från vad någon tyckte om en annan gruppmedlem till att tillmäta fenomen i naturen heliga egenskaper.

Förmågan till samarbete i stora grupper kan ha varit den viktigaste faktorn till homo sapiens unika framgång. Historikern Yuval Noah Harari skriver i boken Sapiens: ”Fysiologiskt har vår förmåga att tillverka redskap inte nämnvärt förbättrats under de senaste 30 00 åren (…) Vår förmåga att samarbeta med ett stort antal främlingar har däremot ökat dramatiskt. Den forntida spjutspetsen av flinta tillverkades på några minuter av en enda person, som förlitade sig på några nära vänners råd och hjälp. Framställningen av en kärnstridsspets kräver ett samarbete mellan miljontals människor över hela världen, från gruvarbetare som bryter den uranhaltiga malmen djupt under jordytan till teoretiska fysiker som skriver ner långa matematiska formler som beskriver växelverkan mellan subatomära partiklar”.

Vad som också skiljde ut människorna var att de var upprättgående – de använde två i stället för fyra ben (den tidiga människoarten homo erectus betyder just upprättgående människa; fast namnet är missvisande då det senare har funnits fossil som visar att homo erectus inte var protomänniskan som gick upprätt). Detta innebar bland annat att armarna och händerna kunde användas till annat än transportering av den egna kroppen. I stället kunde motoriska färdigheter utvecklas som var till nytta vid användandet av sådant som redskap.

Ett avgörande skede var då människan förstod att tämja elden. Det är osäkert när detta först skedde, men en del data pekar på att människan lärde sig använda eld redan för 800 000 år sedan. Detta bidrog till nya livsbetingelser såsom att kunna värma sig, få ljus, skydda sig mot rovdjur, omvandla sin närmiljö (genom att bränna ned buskage och skogar), och laga mat, vilket resulterade i fler möjligheter till föda inklusive sådan som var mer näringsrik.

Sett utmed en otroligt lång tidslinje var det just användningen av redskap av allt mer avancerad art som gav människorna en unik ställning i djurlivet. Från att ha livnärt sig på bland annat rötter och smådjur kunde människan med sin allt större hjärna och förbättrade redskap klara att fälla större djur. Till en början bör människorna mest jagat mindre djur och först senare kunde större (och farligare) djur jagas efter utvecklandet av vapen som harpuner, pilbåge och spjutkastare. Under denna process – som tog tusentals år – omvandlades människans roll som främst jagat byte till att inta högsta positionen i näringskedjan.

Den upprättgående framförflyttningen på två ben hade också negativa konsekvenser. Kvinnornas höfter blev nödvändigtvis smalare, vilket gjorde barnafödandet besvärligare och plågsammare. Evolutionens gensvar på den upprättgående gångstilen var att barnen föddes tidigare och därmed mindre utvecklade. Människobarn är i jämförelse med andra nyfödda djur betydligt mer osjälvständiga och kräver stor omsorg från föräldrarna, vars uppgift främst fallit på modern. Detta har i hög grad präglat situationen för människor på flera plan, bland annat relationerna mellan man och kvinna.

Homo sapiens som den härskande arten

Under människosläktets långa historia har homo sapiens visat sig vara den mest framgångsrika människoarten. Den spred sig över stora områden och trängde med tiden ut andra arter. Det är oklart hur detta gick till, men det finns två huvudteorier:

Homo sapiens blandade sig med andra arter och resultatet blev korsningar av arter.
Homo sapiens trängde undan andra arter, viket skedde med inslag av våld.

Enligt den första teorin skulle två ”varianter” av homo sapiens ha uppstått i olika regioner i världen. Den ena i östra Asien där homo sapiens korsades med homo erectus och den andra i Eurasien där homo sapiens korsades med neandertalarna. (Homo erectus var utdöd för ca 50 000 år sedan och Neandertalmänniskan var utdöd för ca 30 000 år sedan).

Enligt den andra teorin skulle homo sapiens inte fördra sina släktfränder utan bli deras konkurrenter, något som slutligen lett till att konkurrerande arter utrotats. Hur mycket det handlat om direkta konflikter och konfrontationer och hur mycket det handlat om att den nya arten var mer framgångsrik i till exempel jakt är nästa olösta fråga.

Enligt den första teorin är dagens människor blandraser medan de är ”rena” homo sapiens enligt den andra. Det kan också vara så att en kombination av båda teorierna gäller.

De forntida människorna brukar beskrivas som jägare-samlare. De flesta livnärde sig på att leta efter ätbara bär och rötter samt jagade mindre djur. De levde som nomader i mindre grupper och hade stor kunskap om naturen. Harari skriver: ”Det mänskliga kollektivet i dag vet mer än de tidigaste grupperna visste. Men på individnivå var de tidiga jägare-samlarna de kunnigaste och skickligaste människorna i historien”. Vad den mänskliga historien uppvisar är en övergång till allt mer specialisering, vilket har inneburit att en människas sammanlagda kännedom om tillvaron i genomsnitt minskat.

För omkring 45 000 år sedan besteg de första människorna den australiensiska landytan. Det dröjde åtskillig tid innan den amerikanska kontinenten koloniserades. Det skedde för knappt 15 000 år sedan under ett tidsskede då havsnivån mellan Sibirien och Alaska tillät att man kunde vada över.

Det mest märkbara resultatet av människans expansion var att artrikedomen reducerades drastiskt. Särskilt stora däggdjur drabbades och några av de många djurarter som utrotades var punglejon i Australien, mammutar som bland annat fanns i Sibirien och sabeltandade tigrar i Amerika. (Det är alltså inte enbart den moderna människan som påverkat naturen i stor utsträckning även om det människans påverkan på miljön och klimatet avsevärt ökat sedan industrialismen.)

Människan går över till jordbruk

Den kanske största händelsen sett i betydelse för människans historia var övergången från nomadiserande livshållning till jordbruk som krävde fast bosättning. Det skedde för ungefär 10 000 år sedan i en stegvis process där allt färre förblev jägare-samlare. I stället för att ägna sig åt att samla växter och jaga övergick människan till att anlägga åkrar och bedriva djurskötsel.

Sett i efterhand var övergången ett första steg mot att etablera en högre komfort och flera tekniska framsteg. Det var efter denna övergång som till exempel hjulet uppfanns. Livshållningen som gällt för jägare-samlare var mer flexibel och efter övergången blev människan blev mer beroende av ett fåtal källor till föda och år av missväxt kunde leda till svält. Födointaget blev dessutom betydligt mer ensidigt.

Övergången till jordbruk som ledde till fasta bosättningar blev startpunkten för en kraftigare befolkningstillväxt. Genom att odla vete, vilket var det främsta sädesslaget, kunde man utvinna betydligt mer föda per ytenhet, något som innebar att fler människor kunde bo tillsammans i grupper än tidigare. Före övergången till jordbruk uppskattar man att det fanns 5–8 miljoner människor i världen. Cirka 10 000 år senare uppgick mängden till över 200 miljoner.

Med införandet av jordbruk tillkom ökad konkurrens om jordens resurser, det gick inte att odla på alla platser utan framför allt på de platser som var bördiga. Det är antagbart att det också framledde fler konflikter artmedlemmar sinsemellan.

Överanvändning av marken och dess resurser såg också civilisationer som gick under. Jared Diamond skriver i boken Den mänskliga apans uppgång och fall: ”Kurser i civilisationens historia ägnar ofta mycket tid åt kungar och barbariska invasioner, men skogsavverkning och erosion kan i det långa loppet haft större inverkan på den mänskliga historien”.

Det var också i detta skede som den egentliga mänskliga historien börjar. Det är från denna tid vi har historiska dokument och inte endast arkeologiska lämningar. I takt med att fler och större bosättningar i områden lämpliga för jordbruk uppstår för första gången större kulturer. Tidiga civilisationer är den mesopotamiska och egyptiska.

Källor

https://sv.wikipedia.org/wiki/Homo_erectus
https://sv.wikipedia.org/wiki/Neandertalm%C3%A4nniska
Yuval Noah Harari, (2014). Sapiens (övers. Joachim Retzlaff)
Diamond, Jared (1993). Den mänskliga apans uppgång och fall(övers. Margareta Eklöf)

Artikel publicerad: 2024.02.20
Författare: Historisktvetande.se

Bild

Bilden ovan är en väggmålning av Hugo Darnaut från naturhistoriska museet i Wien med stenåldersmotiv. Upphovsman till bild: James Steakley.