Grekland

Antiken – den klassiska perioden

Den klassiska perioden brukar ges som startpunkt 480 f.Kr. Perioden tillerkänns en kulturell blomstring i Grekland och under denna period ingår de grekiska stadsstaterna i en allt större samhörighet. I början av 400-talet f.Kr. var dock den grekiska regionen och framför allt Aten delvis förstört efter persernas härjande, innan de hade fördrivits.

Kulturell blomstring

Den klassiska perioden utmärktes av en kulturell blomstring som särskilt tog sig uttryck inom dramatik, historieskrivning och bildkonst. Inom dramatiken utvecklades tragedin till en central konstform med författare som Aiskylos, Sofokles och Euripides, vilka behandlade teman som skuld, ansvar, makt och människans förhållande till gudarna. Samtidigt lades grunden för den västerländska historieskrivningen genom Herodotos och Thukydides. Inom skulpturkonsten formulerade Polykleitos ideal för proportion och harmoni, vilka kom att prägla den klassiska konstens strävan efter balans, måttfullhet och kroppslig perfektion.

Att grekerna intar en särställning i historien och grundas mycket på deras kulturella gärningar. Den finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wright skriver att grekerna skiljer sig från andra kulturer genom deras mål ”att utveckla människan såsom människa” och anger att det grekiska tänkandet är antropocentrisk (dvs. det sätter människan i centrum). Han fortsätter: ”grekerna var sålunda de första som i uppfostran såg en avsiktlig modellering av karaktären i enlighet med en idealbild av människan”. En ny tid med nya ideal med humanistiska förtecken inträder enligt Wright där ära från vunna krig eller tävlingar inte längre kan mäta sig med förvärvandet av vishet.

Rivaliteten mellan Aten och Sparta

Aten var alltjämt den dominerande stadsstaten i Hellas. Men dess sätt att hävda sig skapade misslynthet hos andra stadsstater som ansåg att Aten skaffade sig en för stor makt i förhållande till de andra städerna. En särskild rivalitet fanns mellan Sparta och Aten, vilket var en bakomliggande orsak till att det Peloponnesiska kriget bröt ut 431 f.Kr. Sparta var i synnerhet otillfreds med Atens roll som ledande aktör i det Attiska sjöförbundet, vilket var ett förbund mellan Aten och andra stadsstater i form av en försvarsallians mot Persien. Aten som leddes av Perikles var dock inte villiga att upplösa förbundet.

Ett krig blev resultatet där Aten ställdes mot spartanska och peloponnesiska trupper. Dessa trupper kom att härja på landsbygden som omgav Aten, härjningar som atenarnas numerärt underlägsna armé inte gjorde några större försök att mota. Resultatet blev att bönder sökte sig in till staden Aten som kraftigt överbefolkades. Situationen förvärrades än mer då staden drabbades av pesten som skördade stora dödstal.

Det blev emellertid Aten som fick sista ordet i det Peloponnesiska krigets första fas. Efter att deras flotta som var överlägsen motståndarens lyckades åstadkomma en landstigning med soldater på Pylos på peloponnesiskt territorium såg sig Sparta nödgade att gå med på en fredsöverenskommelse, vilket verkställdes tio år efter krigets utbrott.

Atens militära kapacitet skulle dock försvagas efter en kapitalt misslyckad krigsexpedition till Sicilien som framhetsats av politikern Alkibiades. Sparta och deras allierade återupptog därför sina angrepp mot Atens omgivningar. När sedan rivalerna möttes i ett fältslag år 405 f.Kr. blev den atenska armén besegrad.

Atens öde låg nu i motståndarsidans händer. Det togs beslut om att aristokrater skulle placeras vid makten i Aten, vilka kom att kallas de trettio tyrannerna. Detta omintetgjorde det demokratiska styret och oliktänkande utvisades eller avrättades. Tyrannernas välde varade dock inte längre än drygt ett år då en kupp år 403 f.Kr. genomfördes av tidigare landsförvisade atenare.

Även om Aten kunde återta sin självständighet var den inte längre Greklands dominanta stadsstat, en roll som hade övertagits av Sparta. Aten vars försvarsmurar förstörts under Peloponnesiska krigets slutskede kunde dock återuppbyggas efter stöd från oväntat håll – Persien. Anledningen till detta stöd var militärstrategiskt: perserna ville se maktbalansen jämnas ut i regionen, inte att Sparta i lugn och ro skulle uppnå en överlägsenhet och göra dem till en stark konkurrent.

Artiklar om den grekiska antiken - Arkaisk tid | Hellenistisk tid

Källor

Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall
Red. Poul Lübcke (1988). Filosofilexikonet

Artikel publicerad: 2018.10.04
Författare: Historisktvetande.se

Lexikon med termer och begrepp

Areopagen en åt guden Ares helgad klippa i Aten, där en domstol sammanträdde.
Herostratisk ett ord som betyder ryktbar genom illdåd och härstammar från en viss Herostratos som antände Artemistemplet i Efesos.

Personer

Agesilaos II (444-360 f.Kr.) kung i Sparta 399-360 f.Kr.
Perikles (495-429 f.Kr.) atensk statsman som styrde stadsstaten de sista 15 åren av sitt liv.

Sidinfo